6. De fem första verksamhetsåren

6. De fem första verksamhetsåren

Av Lidköpings Mekaniska Verkstads böcker och handlingar från de sex första åren av dess verksamhet finnes tyvärr intet bevarat. Vad vi känna om företaget under dessa dess begynnelseepok är grundat på spridda handlingar och uppgifter i skilda arkiv samt i den dåtida tidningspressen.

Vad som vid detta företags grundande i förstone är ägnat att förvåna en modernare tids människor, är den dristighet och det frejdiga mod i praktiska och ekonomiska ting, som kännetecknar initiativtagarna. Ingen av dessa män ägde den ringaste kännedom om verkstadsdrift, och således ej heller om kapitalbehov och närmare förutsättningar för skapandet av det tillämnade företaget. Hårda bakslag måste därför nödvändigtvis möta, innan företaget kunde stabiliseras.

När vi blicka in i de första 20 åren av Lidköpings Mekaniska Verkstads tillvaro, kunna vi visserligen le gott åt de drastiska, ja efter vår måttstock primitiva förhållanden, som kännetecknade företagets ekonomiska och även tekniska verksamhet under dessa decennier, men vi böra hålla i minnet, att det här gäller ett av pionjärföretagen i vårt län, att de svårigheter, som den tiden måste bemästras, voro av långt allvarligare natur än dem vi möta i våra dagar, samt slutligen att mycket av den erfarenhet det nutida verkstadsföretaget kan bygga på, dyrköpt och stundom smärtsamt måste utvinnas av Adolf Fredrik Rohdin och hans män i gamla Lidköpings Mekaniska Verkstad.

Industrien i Lidköping var 1875 helt nyetablerad. Den 22 augusti 1874 hade Lidköpings Tändsticks- och Ångsågs aktiebolagets bolagsordning fastställts av Kungl. Maj:t, och härförutom drev fabrikören C. Lidbom en mindre tobaksfabrik. Någon metallindustri hade ännu icke sett dagen i Lidköping, och följaktligen funnos icke i staden eller i den närmare landsorten yrkesvana arbetare för en dylik industri.

För den drivande anden vid grundandet av stadens första metallindustriföretag, A.F. Rohdin, gällde det nu att i en hast få tag i en god och icke alltför dyr verkstadsman, som kunde svara för allt fackmässigt vid den tillämnade verkstadens byggande, uppsättning och drift. En sådan förvärvade också det nybildade bolaget i den då 35-årige verkstadsingenjören Carl Arvid Lundbäck från Stockholm. Lundbäck var född i Värmdö församling den 20/5 1840. Om hans tidigare utbildning veta vi icke mer än att han de senaste tio åren före flyttningen till Lidköping praktiserat på örlogsvarvens verkstäder i Köpenhamn och Stockholm. Till Lidköping inflyttar han från Skeppsholmens församling den 15/11 1875. Han hade emellertid då verkat i Lidköping för den nya verkstadens tillkomst sedan våren samma år.

Vad beträffar platsen för det nya företaget gällde det att förlägga verkstadsområdet till en med avseende såväl på järnvägs- som sjötrafiken lämplig, central tomt i staden. En sådan plats fann man i Nya stadens nordöstra del, på de av Vänern upplagrade s.k. Sannorna. Sannorna utgjordes vid denna tid av en något hundra meter bred remsa av låga sandrevlar med nedsänkta, vattendränkta partier däremellan, upplagrad av Vänern och utgörande ett marskliknande gränsområde mellan sjön och torra land. Detta ”marskland” utbredde sig på båda sidor om Lidans utlopp över de nuvarande industriområdena väster och öster om älven.

De nödiga fyllnadsarbetena samt uppförandet av verkstadens huvudbyggnad ägde rum under sommaren och hösten 1875.

Om bedrivandet av arbetet och dess färdigställande på vi besked genom tvenne artiklar i Lidköpings Nya Tidning, daterade respektive den 16 juni 1875 och 19 januari 1876.

I den tidigare heter det: ”Detta företag, vilket vi ett par gånger omnämnt såsom varande i görningen, har nu avancerat from sounds to things. Bolagsordning för detsamma är av K. Maj:t fastställd, och på sammanträde med aktieägarna i måndags beslöts definitivt: att platsen för verkstaden skall utfyllas å stadens sannor i närheten av hamnen utanför den blivande järnvägen till Håkantorp; att byggnaden, prydlig till sitt yttre, skall uppföras av sten, samt att förberedande arbeten ofördröjligen skola taga sin början. Till verkställande direktör och föreståndare för verkstaden utsågs ingenjören C. A. Lundbäck och till ledamöter i bolagets styrelse jämte honom valdes A.F. Rohdin och R. Knoch. I planen för anläggningen ingår även, till heder för förslagsställaren, herr ingenjör Lundbäck, den sunda och riktiga tanken att så småningom åstadkomma arbetarbostäder, vilka av arbetarna på vissa villkor kunna förvärvas såsom egna.”

Den frejdiga anda, som vid begynnelsen besjälade bolaget, hade också en målsman i dess nyutsedde driftschef, ingenjör C.A. Lundbäck. Därom vittnar bl.a. hans här ovan antydda tidiga tanke på arbetarbostäder. Det skulle emellertid dröja dryga 30 år, innan denna tanke kunde realiseras.

I början av 1876 stod den nya, tegelbyggda verkstadsbyggnaden färdig. Härom heter det i tidningen: ”Mitt emot järnvägsstationen på andra sidan om Lidaån reser sig en stor, vacker byggnad av sten, som ådrager sig varje från sjösidan eller på järnvägen hitkommande resandes uppmärksamhet. Skulle någon sådan önska veta, vad det är för byggnad och fördenskull rikta en fråga till sin närmaste granne, erhåller han, om denna tillhör allmogeklassen, sannolikt till svar, att det är ”Amerikanska verkstan”, men har han däremot träffat på någon av stadens innevånare, får han genast veta, att det är Lidköpings Mekaniska Verkstad. Går han än längre i frågorna, får han snart klart för sig, att för ett år sedan sköljde Wenerns vågor den rymliga verkstadsplanen, som till flera fots höjd är utfylld å de s.k. Sannorna; att de första förberedelserna till anläggningen gjordes i medie av sistlidne juni månad samt att bolagets disponent herr ingenjören Lundbäck, tillkommer hela förtjänsten av att det utmärkt solida arbetet så fortskyndats, att verkstaden nu efter förloppet av knappt mer än sex månader kan börja vissa grenar av sin verksamhet.

Herr Lundbäck hade i torsdags inbjudit ett stort antal damer och herrar att åse den första gjutningen därstädes, varmed verkstaden så att säga invigdes, och ledsagade själv de inbjudna genom de rymliga och ändamålsenliga lokalerna, där en mängd olika maskiner voro uppställda, fastän flera av dem ännu ej hade hunnit sättas igång. Verkstadens drivkraft utgöres av en kraftig, men mycket bränslebesparande ångmaskin av utmärkt beskaffenhet från Munktellska verkstaden i Eskilstuna, och hela det stora etablissemanget uppvärmes av ångan från densamma. Överallt spåras den ordningsfulla och kraftiga hand, som leder det hela, och vi lyckönska ej blott bolaget, som haft den lyckan att anträffa en sådan, utan även staden och den kringliggande orten, vilka utan tvivel komma att skörda fördelar av den nya verkstaden.

Innan anläggningen av denna ens var påtänkt, funnos härstädes tändsticksfabrik, tobaksfabrik och ölbryggeri, vilka alla på senare tider försetts med nya maskiner och apparater, så att de kunna drivas i stor skala samt lemna utmärkta och eftersökta fabrikater. Lidköpings samhälle synes således gå en vacker framtid till mötes även i industriellt hänseende, och vi torde snart få en osökt anledning att härom vidare yttra några ord.”

I den bild av Lidköpings Mekaniska Verkstad, som kunnat uppgöras bl.a. på grundval av en i Lidköpings Hantverks- och Sjöfartsmuseums samlingar befintlig plan över verkstaden från år 1889, få vi en klar uppfattning om verkstadens ursprungliga huvudbyggnad, fig 21. Den utgjordes av en 56 meter lång och 16 meter bred, tegelbyggd länga med ett till två våningar förhöjt mellanparti.

Byggnadens utrymmen disponerades så, att maskinverkstaden förlades i byggnadens östra och mellersta del, gjuteriet däremot i väster. Närmast huvudingången låg kontoret samt därovanför i andra våningen ritkontoret. Ångpanne- och maskinrummet utgjordes av en utbyggnad åt gården i norr från maskinverkstaden. Ur de uppgifter, som årligen översänts från bolaget via Lidköpings magistrat till kommerskollegium, återfinna vi en förteckning över den första maskinuppsättningen i verkstaden. Den upptager följande:

1 Munktells ångmaskin om 14 hkr (lokomobil)
5 svarvar
2 hyvelmaskiner
3 borrmaskiner
2 sågar
2 blåsmaskiner
4 smideshärdar
15 skruvstycken
1 gjutugn.

Tyvärr synas inga interiörfotografier hava tagits i maskinverkstaden på LMV under dess första 25-årsperiod.

Rekryteringen av arbetare till den nya verkstaden var givetvis en angelägenhet av största vikt. Här gällde det först och främst att införskaffa erfarna yrkesarbetare, som kunde utgöra stam för vidare utbildning av lärlingar. Om man betänker, vilken framträdande plats i Lidköpings stadssamhälle industriarbetarena idag intaga, förstår man, vilket intresse som ligger i att en systematisk utredning kunde utföras över hur och på vilka vägar den nuvarande fasta industriarbetarstammen som samhällsgrupp har uppkommit och inlemmats i staden.

I Lidköpings stads bevarade församlingsböcker kunna inflyttningarna i samband med mekaniska verkstadens grundande följas. I här uppställda tabell visas inflyttningarna av personal för verkstaden under dess första tvåårsperiod. Härvid är att märka, att arbetarrekryteringen icke börjar förrän år 1876, som är verkstadens första verksamhetsår.

Rekryteringen av arbetare inom den egna bygden anslöt givetvis till det gamla smideshantverket. Försöker man följa de till den nya verkstaden anländande arbetarna till härkomst och tidigare sysselsättning, finner man, att det oftast är gamla smedsläkter, som levererar tillskottet till verkstaden. Ett typiskt exempel härpå må anföras ur den första uppsättningen arbetare till företaget.

 

Bromö glasbruks smedja förestods på 1820-talet av smeden Nils Hultgren. En son till denne, Lars Johan, uppsatte en smedja vid Hässlestad på Torsö, vilken han drev tillsammans med sina söner. Av dessa begav sig den äldste, Carl Johan (se tabell 6) till Keillers Mekaniska Verkstad i Göteborg och praktiserade där någon tid, innan han år 1876 flyttade till Lidköpings Mekaniska Verkstad. Här befordrades den mycket kunnige och samvetsgranne metallarbetaren efterhand till verkmästare. Han avled i kräftsjukdom icke mer än 48-årig år 1900. Av de övriga sönerna arbetade Gustaf, född 1855, först hos smeden Larsson i Alhagen intill kronohäktet i Mariestad.

Tabell 6

Därifrån flyttade han till Eskilstuna och slutligen till Ingenjör Brunius Mekaniska Verkstad i Jönköping. Han dog lungsiktig 1894 hos brodern Carl Johan i Lidköping. Den yngste brodern, Frans Gottfrid, född 1865, flyttade efter lärlingsåren hos fadern på Torsö till Lidköping år 1888. Här arbetade han som gjutare vid Mekaniska Verkstaden till 1935. Den 87-årige Gottfrid Hultgren är nestorn bland de kvarlevande veteranerna från den gamla verkstadstiden.

Redan 14 dagar efter det att ingenjör Lundbäck visat upp den nya verkstaden för aktieägarna och ortens övriga honoratiores inflyter den första tillverkningsannonsen i ett stort antal tidningar, däribland huvudstadstidningarna samt tidningarna i Göteborg. I annonsen rekommenderar verkstaden sina tillverkningar av allt slags gjutgods och smide, reparations- och beställningsarbeten på ångpannor, axelledningar, fabriks- och verktygsmaskiner, pumpar, såg- och kvarnverk, lantbruksredskap m.m.

Lidköpings Mekaniska Verkstads arbetsprogram under de första tjugo åren angives skissartat redan i denna första annons. Det upptog egentligen ett arbete efter tvenne linjer, den ena att gjuta och smida på förlag en blandad sortering av hushålls- och nytto-artiklar, den andra att utföra beställningar å olika maskiner, främst kvarn- och sågverksinstallationer men även verktygsmaskiner, framför allt svarvar. I detta verksamhetsprogram låg icke oväsentliga ekonomiska risker, om man tar dåtidens avsättnings-möjligheter och konjunkturförhållanden i närmare betraktande.

Vad beträffar förlagsverksamheten blev den i längden synnerligen äventyrlig. Redan att för lager tillverka mängder av vissa standard-varor, såsom spisar, grytgods, spjäll, bakplåtar etc. var betänkligt med hänsyn till den enorma konkurrens, som rådde inom denna tillverkning. Men att år efter år regelmässigt utfylla intervallerna mellan större och mindre beställningsarbeten, för att icke tala om tider av nästan fullständig avsaknad av beställningsarbeten, med förlagsgjutning i ganska stor skala av de mest olika, av modeskift-ningar beroende och därför svårsålda tillverkningar, måste till slut visa sig ekonomiskt ödesdigert.

Beställningsarbetena voro också till mycket stor del mellanhavanden mellan enskilda småföretagare – ofta i högst osäkra ekonomiska villkor – och verkstadsföretaget. Mycken verksamhet igångsattes f.ö. vid denna tid på tämligen lösa boliner. Större beställningsarbeten måste ofta tagas i mördande konkurrens med andra verkstäder genom mer eller mindre äventyrliga underbud. Försäljningsorganisationen var ytterligt primitiv och outvecklad. När driften hotades av totalinställelse genom längre underskott i rörelsen och aktiekapitalets förbrukande, fick driftschefen hals över huvud bege sig ut som handelsresande för att med lock och pock uppdriva beställningar. Någon successivt arbetande försälj-ningsorganisation anknuten till företaget var icke ens påtänkt vid denna tid.

De allmänna konjunkturerna inom det svenska näringslivet präglades under slutet av 70-och nästan hela 80-talet av ostadighet och tidvis stark depression. Ungefär vid slutet av år 1876 inleddes en synnerligen svår ekonomisk kris med därav förorsakade dåliga konjunkturer för landets förnämsta exportprodukter, järn och trä. Vid ingången av år 1879 nådde krisen sin kulmen och framkallade konkurser och andra svåra störningar inom hela rikets affärsverk-samhet av en omfattning, som knappast någonsin tillförne. Efter ett ekonomiskt tillfrisknande vid början av 80-talet kom så en rekordartad depression för jordbruket under senare delen av årtiondet, vilken medförde mycket kännbara verkningar inom handeln och industrien.

Mot bakgrunden av vad som ovan anförts om svagheterna i det lidköpingska verkstadsföretagets organisation var det tvunget, att detta skulle kraftigt skakas av de svåra tiderna. I själva verket är också Lidköpings Mekaniska Verkstads första decennier en ekonomisk törnestig. Detta innebär icke, att företagets historia under denna tid är av mindre intresse, Tvärtom är det utomordentligt betydelsefullt att kunna följa denna tidigare utveckling, vars avigsidor företaget delade med många andra svenska industrianläggningar – flera med frejdade namn. Här skall endast erinras om att landets största mekaniska verkstad, Motala, tidigare efter 21 års verksamhet och obestånd måste försäljas med den dåtida betydande förlusten av 300.000:- kronor.

Redan efter fem års verksamhet kom lidköpingsverkstadens första stora probersten. Den ovan berörda krisen 1879 vållade de svåraste störningar inom de företagarkretsar, där verkstaden hade sina kunder, och detta inverkade högst ofördelaktigt på beställnings-arbetena, vilka nedsjönko till ett minimum. Efterverkningarna av krisen fortsatte under de närmaste åren, och på våren 1881 var ställningen sådan, att verkstadsbolaget måste gå i konkurs. Siffrorna i denna konkurs visar, hur liten omfattning, räknat med våra dagars mått, verkstaden hade vid denna tid. Tillgångarna, främst i byggnader, inventarier och lager värderades till 174.000kr. och skulderna till 158.000kr. Sina största ekonomiska engagemang hade företaget med Skaraborgsbanken, omkring 95.000kr. Dessutom hade man 30.000kr i skuld till en statlig fond, den s.k. manufakturdiskonten, ur vilken man redan strax efter företagets start fått låna nämnda belopp.

Åtskilligt kan utläsas om den första femårsperiodens verkstad ur den inventarielängd, som åtföljer konkurshandlingarna, vilka förvaras i Lidköpings rådhusrätts arkiv.

Förteckningen å arbetsmaskiner upptager följande:

Lokomobil med tillbehör
Förvärmare
Axelledning 132’ x 2½’
6 par kopplingar
16 hänglager
32 remtrummor
14 glassmörjkoppar
Remmar diverse dimensioner
Hyvelmaskin 8’ 4” x 3’ 3”
Takrörelse till do
Stickmaskin mindre
Do hyvelmaskin större
Hjulsvarv 5’ x 16” med 2 försättare
Supportsvarv 1’ x 12’ skruv
Medelstor do
Universal plan skiva i styrdocka
Mindre supportsvarv
Amerikansk svarv med skruv
Handsvarv 6”
Plansvarv för modeller
Spetssvarv
Pinnsvarv
Träsvarv
Väggborrmaskin
Do för hjulbössor
Do fransk
2 mindre borrmaskiner
Stor fristående do
Väggborrmaskin på pelare
Amerikansk borrmaskin för trä
Gängmaskin
Do för gasrör
2 plåtsaxar
Bandsåg med 3 blad
Cirkelsåg med järnbod
Ett större och ett mindre plåtvalsverk
2 smergel slipinrättningar
Större slipsten för gjutgods
Mindre do för verktyg
Blåsmaskin för smedjan
Rörledning för smedjan
Blåsmaskin i gjuteriet
Rörledning för gjuteriet
2 takrörelser till blåsmaskinerna
20 skruvstycken
4 smidesstöd
Sotkvarn

Hela maskinparken värderades till 31.616 kr och verktygsuppsättningen till 7.515 kr. I den omfattande lagerförteckningen över inneliggande tillverkningar märktes följande gjutgods, varav särskilt mycket innestod i lagret:

Balkongspjälor
Järnstolar
Genombrutna järnbord
Blomsterbord
Paraplyställ
Sängar
Takfönster
Kyrkfönster
Stövelknektar
Harphjul
Stekpannor
Plätt- och pannkakspannor
Munkpannor
Våffeljärn
Grytor och grytlock
Järnspisar
Kaminer
Spisringar
Sotluckor och dragluckor
Kok- och bakhallar
Eldställ
Press- och strykjärn
Stryklod
Strykugnar
Mortlar
Brickor
Värmeledningsrör
Konsoler
Ornament av skilda slag
Julgransfötter
Järntrappor
Lock till tobakskistor
Hackelsemaskiner
Ploggods
Betselhängare
Hjulbössor
Pumpgods
Gängmaskiner
Skottkärrhjul
Järnvägshjul
Rullharvshjul
Kvarngods
Domkrafter
Hänglager
Grynkvarnar
Mangelgods
Remskivor
Svänghjul
Tröskverksgods, såsom drev, löter, hjul
Lager och vandringar
Kopiepressar
Svarvar och svarvgods

Av färdiga maskiner tillverkade på lager funnos 2 trecylindriga ångmaskiner, 2 st stående ångpannor med armatur och en löpkran.

Antalet anställda samt tillverkningsvärdet under de första fem åren framgår av tabell 7.

 

Tabell 7

Bland de större arbeten, som utfördes vid verkstaden under dess första 5-årsperiod, märkas trenne mindre ångbåtar, varav två ångslupar, ”Lidan” och ”Fritiof” samt en isbrytare. Av ångsluparna hade ”Lidan” en ångmaskin om 20 hkr. Båtarna, som byggdes åren 1878-79, voro ritade av A. Artman och levererades till ångbåtsbolag i respektive Lidköping och Åmål. Fig 9 visar en ritning av år 1889 på en passagerare- och lastångare med ångmaskin om 20 hkr.

Fig. 9

Redan under verkstadens första tid upptogs tillverkning av trampsvarvar. Ett i oförändrat skick bevarat exemplar av den äldsta typen finnes ännu i användning i Jonssons Gelbgjuteri i Skara, fig 10. Det konstfullt gjutna stativet till denna svarvtyp med fotställ svängt i rokokoform och ornerat med palmetter visar, att man tänkte sig maskinen ha en funktion även som prydnadsmöbel i verkstaden. Den borde därför ansluta sig till den gängse möbel-stilen för heminredning. Svarvar av denna typ tillverkades ännu mot slutet av 90-talet vid lidköpingsverkstaden. Skaraexemplaret, som var det sista av denna typ, levererades t.o.m. så sent som 1902.

Man kan icke säga, att Lidköpings Mekaniska Verkstad efter de första fem åren tedde sig särskilt imponerande jämfört med nutida förhållanden. Om man fördelar verkstadens tillverkningsvärde för år 1950 på årliga arbetsdagar, behövs endast föga mer än en dags tillverkning för att motsvara verkstadens hela årstillverkning 1880.

Fig. 10

Comments are closed.