3. Järnbruket – Verkstadens föregångare

3. Järnbruket – Verkstadens föregångare

Tidaholms gamla säteri med järnbruk och övriga mindre industrianläggningar exemplifierar till sin typ, se fig 4, hur de skaraborgska bruken i princip voro inrättade. Herrgården med dess ekonomibyggnader för jordbruket bildar en enhet för sig uppe på landbacken, bruksanläggningen en annan enhet, intimt anknuten till vattnet. Dess inspektorsbostad, smedjor, sågar och kvarn sammanhållas av bruksgatan, utefter vilken arbetar-bostäderna ligga. Utanför, men dock nära ansluten till dessa båda enheter, ligger kyrkan med dess klockarboställe.

Fig. 4

Låt oss skärskåda den lilla stat i staten, Tidaholms säteri och bruk utgör under 1860-talet, det sista decenniet av dess gamla brukstid, just vid övergången till den moderna industriepoken.

Frälsesäteriet Tidaholm eller Holmagården med underlydande hemman och torp samt bruksegendom, tillsammans 10 31/32 mantal, inköptes år 1846 av ryttmästaren, friherre Hans Henrik von Essen. Hela ägovidden var 1860 omkring 6000 tld (tunnland?) och utsädet 200tr (tunnor, webmasters notering). Sedan de gamla herrgårds-byggnaderna härjats av eld, hade på 1780-talet av dåvarande ägaren, friherre Per Alexander Rudbeck, uppförts fyra gårdsflyglar, under det att platsen för själva corps de logiert lämnats obebyggd. Hela gårdsanläggningen var orienterad i norr-söder med linjeräta vägen mot Acklinga-Falköping och Skövde bildande längdaxeln däri. Vägen sträckte sig över tvenne broar rakt över holmen i Tidan. Bruksanläggningen med bruksgatan bildade en åt öster utdragen kortaxel från stora vägen. Frånsett de många vitt omkringspridda, underlydande gårdarna och torpen räknade hela det samlade säteri- och brukssamhället år 1850 180 personer, vilka samtliga hade sin utkomst genom arbetet på egendomen. I godsets huvudböcker kan en god inblick erhållas över organisationen och ekonomien på Tidaholm. Vi välja 1860 års ”Capital Bok” för denna lilla inblick.

Godsherren själv, baron Hans Henrik von Essen, har just detta år flyttat ut till Hellidens då nybyggda herrgård, ett par km sydost om Tidaholms centrum. I inspektörsbostaden på holmen residerar bruksinspektoren E.S. Kjellberg. Kontoret är inrymt i en av de större herrgårdsflyglarna. I de mindre flyglarna inrymmas brukshandelsboden samt egendomens första blygsamma mejeri. Handelsboden är egentligen ingenting annat än ett lagermagasin för specerier, sill, salt och torrfisk samt en del enklare tyger. Det är ett slags kooperativt förlag, ur vilket folket på egendomen erhåller en del av sin lön in natura efter avkvittningsbok. De talrika torparna äro genom specificerade kontrakt pliktiga att utföra dagsverk såväl å egendomen som i kolskogen samt verkställa körslor av järn, kol och andra varor ”med egna ökar”. Överskjutande tid och arbete betalas enligt ett noga avvägt system. Arbetslönerna för dagsverken vid Tidaholm på 60-talet fixerades i en ”priskurante” ingående i egendomens Dagbok. För mansdag-verken under januari-mars, oktober, november och december betalades 60 öre, april 65 öre, maj 75 öre, juni 85 öre, juli och halva augusti 1 krona, andra hälften av augusti 85 öre och september 75 öre. Kvinnodagsverken betalades med hälften av mansdagverks-priset, stundom mindre. Sammanlagda antalet mans-, kvinno- och barndagsverken under år 1960 var för hela egendomen icke mindre än 6686. ”Öke-dagsverken, d.v.s. dagsverken med dragare, äro då icke inräknade. De utgjorde 3260.

Av kontot ”Forlöner” kan några exempel anföras: ”Hämtat 5 centner tackjärn från Lidköping, 616 c:r tackjärn från Gällö, 6 tr salt, 2 c:r gråsej, 30 st. plåtar i Lidköping, 2 tr vitriol, 2 tr sill från Lidköping, 1 tunna linfrö från Göteborg, kört 6 c:r stångjärn till Isleryd, kört 36 c:r stångjärn till Skövde, kört hästskor till Skara, ” etc.

Av tackjärnskörslorna, som ständigt återkomma, kan inhämtas, att Gällö och Lidköping voro hamnorterna för Tidaholm. Till Gällö skeppades tackjärnet endera från Kristinehamn över Vänern, därpå kanalvägen och slutligen längs Vättern eller också från Askersund över Vättern. Påfallande är, hur viktig Lidköping ännu är som handelsort för det dock ganska avlägsna Tidaholm. Den nyanlagda västra stambanan hade ännu icke hunnit påverka och ändra de gamla handelsområdena inom länet och deras förbindelsevägar.

Utefter Tidan lågo brukets industrianläggningar fördelade på de båda forställena, hammarsmedjorna och en såg vid holmens forsar, och en kvarn, en såg samt en benstamp vid forsen strax öster om Agnetorps kyrka och klockarbol.

De båda hammarsmedjorna, stångjärnsbruket samt manufaktur-smedjan lågo vid forsarna omedelbart nedanför bruksdammen. Smedjornas stora vattenhjul drevs av forsvattnet. I Tidaholms stångjärnverk tillämpades s.k. tysksmide. Om hur detta gick till på skaraborgsbruken, berättar Rönnow:

”Mitt inuti smedjan stod smideshärden uppmurad av tegel eller sten, en öppen härd och försedd med starkt bälgverk. Där nedsmältes det från masugnarna inköpta tackjärnet, det kallades att ’färska’ järnet, och det skedde genom gemensamt arbete av ett lag smeder, bestående av en mästersmed, en eller två mäster-svenner och en koldräng eller –pojke. De förra skötte färskningen – särskilt smältgöringen var viktig för järnets kvalitet – och sedan utsträckningen av järnsmältan till stångjärn, vilket skedde vid den nära härden stående stora hammaren. Denna väldiga skaft-hammare – smedjans förnämsta verktyg, ofta förekommande i två exemplar, en smälthammare och en räckhammare – var inbyggd i en hammarställning, en konstfullt hoptimrad träkonstruktion, som gav hammaren dess slagstyrka och bidrog till att reglera dess fart och fjädrande gång. För att sätta denna tunga hammare igång – dess huvud var av smidesjärn, skaftet av en grov timmerstock – släpptes forsens vatten utanför smedjans vägg på det där monterade vattenhjulet. Hammarsmedjorna voro i konstant drift dygnet om med 22 timmars arbetsdygn för smederna som arbetade i två skift. På denna tid hann man med tre omgångar färskning och utsträckning av järnet under hamrarna.”

Det kan ha sitt intresse att jämföra måtten, tillverkningen och arbetsstyrkan på ett verkstadsföretag representerande metall-industrien i Skaraborgs län på 1860-talet och Lidköpings Mekaniska Verkstad 90 år senare.

Stångjärnsmedjan vid Tidaholm var uppförd av sten. Byggnaden mätte 30.1/4 alnar i längd med hjulhuset inberäknat och var 30 alnar bred samt innehöll en härd och tre stångjärnshammare, varav en i användning, en klensmedshärd, filbänk, handbälg och ett litet avbalkat rum försett med britsar för smederna att vila på mellan de långa arbetsskiftena. I stället för handbälgen inmonterades på 1840-talet en blåsmaskin. I stångjärnssmedjan residerade vid 60-talats ingång hammarsmederna August Grahn och Jonas Stake med biträde av smedsdrängen Carl Johan Wahlström. I klensmedjan arbetade smeden J. Dimberg och S.J. Malmqvist med smedsdrängen Lehman. Tillverkningsvärdet för stångjärnet var år 1860 16.611 rdr rmt (riksdaler riksmynt, webmasters notering). Kolåtgången var 309 stigar.

Manufaktursmedjan hade samma längd som stångjärnssmedjan, men var knappt hälften så bred, eller 14 alnar. Av de fyra hamrarna användes år 1860 endast knip- och räckhamrarna. Manufaktursmeder voro vid denna tid C.P. Uhrberg, Ad.F. Rahm, E. Thursie och J. Lindström. Tillverkningen under 1860 omfattade följande smiden: 30 st plogar, 1150 st plogfjölar, 759 st plogjärn, 2100 st spadar, 1800 st flåhackor, 300 st djuphackor, 473 st krokbillar, 151 gångar hästskor, 50ggr broddar, 853 ggr söm, 219 st (tälg-, hand- och hugg-) yxor samt diverse smiden om 221 centners vikt. Tillverkningsvärdet för året var 11.052 rdr rmt (riksdaler riksmynt, webmasters notering). Kolåtgången var 89 stigar.

Hur en gammal hammarsmedja såg ut, kunna vi se av den unika bilden från det till Tidaholm på flera sätt anknutna, närbelägna Annefors bruk, fig 5 och 6.

 

Fig. 5
Fig. 6

Stångjärnstillverkningen vid Tidaholm nedlades 1867. I den gamla stångjärnsmedjan insattes nu stora fönster, och en tornliknande tillbyggnad med hög skorsten uppfördes. I den så förändrade byggnaden igångsattes den våren 1868 av friherre Hans Henrik von Essen och göteborgsgrosshandlaren Charles E. Bratt grundade Vulcans tändsticksfabrik. Härmed var en ny industriepok inledd för det gamla Tidaholm, och en omvandlingens och utvecklingens tid började för det dittills om en patriarkaliskt ledd storfamilj påminnande brukssamhället. Ännu till långt in på 80-talet dunkade dock de vattendrivna skafthamrarna i manufaktursmedjan på Tidaholm, men samtidigt omvandlades de gamla förhållandena allt mer. Nya fabriksbyggnader tillkommo i rask takt, och maskiner ersatte det hemslöjdsbetonade handarbetet. I stället för att hämta familjens mjölk i bruksladugården eller sill och salt vid brukshandelsboden mot avkvittering av familjemedlemmarnas arbete, gick man nu till mjölkaffären vid det nya mejeriet eller till nyöppnade privata handelsbodar, där man endera betalade kontant eller också efter kontrabok en gång i månaden.

Sambandet med godset, som tidigare så totalt hade präglat livsföringen för varje enskild individ på orten, upplöstes. Brukssmederna och deras avkomlingar bland godsets folk blevo fabriksarbetare, som kvitterade ut lön i reda pengar och icke i natura. Hur stor än omvandlingen under en enda mansålder varit i Tidaholm, där en hel stad med många industrier nu utbreder sig på det gamla bruksgodsets mark, finns det ännu märkligt nog i livet smeder, som lagt järnet under den vattendrivna räckhammaren på Tidaholms bruk. Den 78-årige Karl Lundqvist kan sålunda berätta om hur han tidigt på vintermorgnarna, då arbetsdagen var 12 timmar och började klockan 6, fick gå ut på isen med sina arbetskamrater och där vid skenet från lyktor med spett och yxor hugga loss isen kring det stora drivhjulet i manufaktursmedjans hjulhus för att man skulle få hamrarna igång. I stort sett likadana voro förhållandena vid de övriga skaraborgska järnbruken, ännu då Mekaniska Verkstaden i Lidköping grundades. Detta ger oss en föreställning om hur nära vår egen tid faktiskt ligger den gamla brukstiden och hur enorm utvecklingen på det tekniska området varit under de sista 75 åren.

Comments are closed.