2. Järnbrukstidens slutskede i Skaraborgs län

2. Järnbrukstidens slutskede i Skaraborgs län

Den gamla järnindustriens bruksanläggningar hade sitt läge betingat dels av behovet av kolningsskog och vattenkraft, dels av grannskapet och förbindelserna med Värmlands och Närkes gruv- och hyttbygder. Därifrån måste nämligen järnråvaran i form av tackjärn och malm forslas per båt och landsvägsfrakt till de skaraborgska bruken. I realiteten är den östliga järnbruksbygden i vårt län att betrakta som en fortsättning på de förutnämnda angränsande landskapens.

 

I tabell 5 får vi en översikt över dessa bruk, mindre manufakturverk och spikhamrar. Stångjärnstillverkning drevs på 1860-talet vid tio skaraborgsbruk: Skagersholm, Fredriksfors (Sättra), Forsvik, Åboholm, Lagerfors, Ribbingsfors (Gullspång), Ryfors, Tidaholm och Åreberg. Äldst av dessa bruk var Forsvik. Endast ett av bruken, Skagersholm, har hittills hunnit närmare behandlas av forskningen.

Tabell 5

 

Om den äldsta järnbruksrörelsen i Forsvik har Sixten Rönnow rätt märkliga rön att förtälja. ”I dalsänkan vid Forsvik”, skriver Rönnow, ”hade man från forntiden idkat både bergmalmssmältning och myrjärnstillverkning. Från 1400-talets början – från 1407 var Vadstena kloster ägare – torde den vattendrivna hammarsmedjan ha varit igång, som sedan år 1466 omtalas i skrift som ’ena smidhio meth vathuhammar’, den först omnämnda svenska brukssmedjan driven med vattenkraft. Där utsmiddes framför allt det osmundjärn, som levererades som avrads- (skatt-) persedlar från Vadstena klosters många gårdar i Närke, Södermanland, Västergötland, ja, t.o.m. Småland. Landets största kloster, Vadstena, blev därmed en pionjär på järntillverkningens område, om det än synes litet ovanligt att tänka sig klosterbröder som mästersmeder. I Forsviks smedjor omfärskades osmundjärnet, hopvälldes och utsträcktes till korta stänger, som sedan bearbetades dels för klostrets eget behov, dels till försäljning eller byteshandel.”

I det svenska järnets utvecklingshistoria är successionen intill stångjärnets genombrott under Gustav Vasa följande: Myrjärn – osmund – tackjärn – stångjärn. Osmund blev under 1200-talets handel med den tyska Hansan benämningen på det svenska exportjärnet. Det framställdes som en ren hemslöjdsartikel i enkla blästerugnar och levererades i små stycken smidbart järn på omkring 4 kg i laggade träfat rymmande 600 bitar. Osmundjärnet hade utmärkt gott anseende ute i Europa. Vid Gullspång i Vadsbo fatades osmundjärnet från norra Västergötland för skuttransport på Vänern.

Tackjärnstillverkning i masugn, som infördes i vårt land i början av 1400-talet, möjligen t.o.m. något tidigare, har i mycket ringa utsträckning förekommit inom Skaraborgs län, beroende framför allt på avsaknaden av järnmalmsförekomster. Granvikens masugn i Undenäs socken priviligierades samtidigt som Forsviks bruks två hamrar år 1686, Igelbäckens masugn intill landskapsgränsen, men på Närkesidan, år 1696. I Svenhult slutligen, beläget i Habo socken, fanns en mindre masugn, som från 1700-talets mitt försåg Ryfors bruk med tackjärn.

Alltifrån 1580 känner man stångjärnstillverkning vid västgötska järnbruk. De av hertig Karl, sedermera konung Karl IX, grundade bruken, Gullspångs järnbruk och stålverk som Tunaholms bruk, tillverkade stångjärn.

Bruksrörelsen i Skaraborgs län uppnådde sin högsta blomstring vid 1800-talet mitt. En kortfattad översikt över de skilda bruken visar bl.a. tillverkningens art och ungefärlig omfattning.

Skagersholms järnbruk, beläget vid sjön Skagern i Finnerödja socken, grundades år 1672 av landshövdingen Henrik Falkenberg. År 1860 hade bruket fyra härdar och lika många stångjärnshamrar för tysksmide sedan år 1837 med oinskränkt smidesrätt. Årstillverkningen, som var den största hos något bruk i länet, var 3269 skeppund stångjärn. Kolåtgången var 1860 4.229 stigar. Tackjärnet hämtades från Karlskoga och Lekebergs bergslager i Värmland, varifrån det fördes med häst- eller oxforor till bruket. År 1852 hörde 20 torpare och ett 80-tal intägtsägare med tillsammans omkring 200 hästar till bruket. Det färdiga tackjärnet fördes från bruket i skutor över Skagern till Eketorp och därifrån med landsvägsforor till Årås hamn vid Vänern. Till bruksanläggningen hörde också en enbladig vattensåg, en kvarn samt tegelbruk. Ägare av Skagersholm 1815-68 var brukspatron Göran Camitz. Järnbruket nedlades den 31/12 1871.

Fredriksfors (Sättra) järnbruk i Undenäs socken, grundades år 1756 av Jöns Kock, som erhöll privilegium å 800 skeppund stångjärnssmide. Bruket hade 1857 tre ofria härdar med 1400 skeppund priviligierat smide. 1860 var årstillverkningen 2138 skeppund stångjärn. Järntillverkningen nedlades 1895. Brukets ägare var på 1860-talet brukspatron B. Richert.

Forsviks järnbruk i Undenäs socken. Anlagt i början av 1400-talet. Stångjärnverket anlades 1686 av brukspatronen Anthony von Boij. Från 1725 till 1840 ägdes Forsvik av medlemmar av ätten Thamm. Sistnämnda år inköptes egendomen av brukspatron Jonas Reinhold Troselius. Vid Trodelii död 1852 drevs bruket med den därtill hörande Granvikens masugn av hans svärson, brukspatron Carl Wilhelm Palmær. Stångjärnstillverkningen och spiksmidet vid Forsvik drevos till år 1870, då dessa tillverkningar upphörde och verken nedrevos för att lämna plats åt en 1871 uppförd trämassefabrik. Redan 1859 hade här även länets första mekaniska verkstad med gjuteri anlagts. Ägare 1857-69 var brukspatron C.W. Palmær.

Åboholms järnbruk i Tiveds socken, samhörande med närbelägna Aspa och Algrena bruk. En år 1691 för brukspatronen Anthony von Boij priviligierad masugn flyttades år 1710 av justitiekanslern Thomas Fehman till Åboholm från Åbo frälsehemman i Askersunds socken. År 1763 anlades stångjärnverk med två härdar och hamrar för 1000 skeppund årligt stångjärnssmide. Masugnen nedlades i början av 1800-talet och stångjärnsverket år 1863. Till år 1868 drevs därefter endast den ena av tvenne spikhamrar. Under 1860-talet togs tackjärnet från brukets masugn vid Igelbäcken. Ägare på 1860-talet var Aspa Bruks A/B.

Lagerfors järnbruk i Bällefors socken. Grundlagt omkring 1820 av överste Gustaf Sture. Bruket förekommer först i 1820 års jordebok. Stångjärnsverk med två härdar och tre hamrar med en tillverkning år 1860 av 2281 skeppund. Verkstäder för spik- och knippsmide med fem hamrar. Tillverkningen 1860 var 383 skeppund. Tackjärnet forslades per järnväg från Nora och Lekebergs bergslager till Moholm och kördes därifrån med forskjutsar till bruket. Till bruket hörde också en benstamp. Ägare år 1860 var ryttmästare L. Bergendahl, Ryholm.

Ribbingsfors vid Gullspång anlades år 1827 av landshövdingen Jonas Waern för en årlig tillverkningskapacitet av 436 skeppund stångjärn. År 1860 hade stångjärnverket vid Ribbingsfors två franche-comté härdar och tre hamrar. Årstillverkningen var 2405 skeppund stångjärn. Bruket hade även ett manufakturverk med tre spikhamrar, två kniphamrar och en spadhammare. Här förädlades av stångjärnstillverkningen ca 800 skeppund till diverse ”svartsmiden” och spik. Den industriella anläggningen kompletterades av fyra vattenkvarnar med tillsamman tretton par stenar, en enbladig vattensåg samt en vadmalsstamp. Tackjärnet hämtades sjöledes från Kristinehamn, dit det förts per kanal och järnväg från masugnarna i Karlskoga och Lekebergs bergslager i Värmland. Det lossades vid brukets lastageplats Otterbäcken vid Vänern. Kolåtgången vid Ribbingsfors var år 1860 1017 stigar.

Ryfors järnbruk i Nykyrka socken. Anlagt år 1741 med två härdar och en spikhammare för 800 skeppund smide. Tackjärn erhölls, som tidigare omtalats, från masugn vid Svenshult i Habo socken, vilken sedermera flyttades till Ribbingsfors. År 1860 hade bruket två stångjärnshammare, och tillverkningen var 719 skeppund stångjärn. För spik- och manufaktursmidet funnos tre hammare med tillverkning av 250 skeppund. Ägare år 1860 var G.M. Sager.

Tidaholms järnbruk i Agnetorps socken. Grundlagt på 1700-talet. År 1860 bestod bruket av ett stångjärnverk med en härd och hammare, som tillverkade 625 skeppund stångjärn. Ett manufakturverk med en knip-, en räck- och tvenne spikhamrar tillverkade 203 skeppund manufaktursmide. Därförutom tillverkades jordbruksredskap. Till bruket hörde år 1860 även tröskverk, benstamp, kvarn och tvenne sågar. Ägare år 1860 var brukspatronen, friherre Hans Henrik von Essen.

Årebergs järnbruk i Cykelfälla socken. Anlagt år 1726. Bruket hade en härd och en stångjärnshammare. Tillverkningen år 1860 var 119 skeppund stångjärn. Till bruket hörde samma år en kvarn, en såg samt ett oljeslageri.

Annefors järnmanufakturverk i Fröjereds socken. Anlagt vid 1700-talets mitt. Priviligierades 1764-65 till 500 skeppund plåtsmide. Annefors fick 1804 privilegium på 300 skeppund ämnessmide för plåtsmidet. År 1836 påbjöds, att plåtsmidet skulle förvandlas till stångjärnssmide. År 1860 funnos här fem spik- knip- och räckhammare. Tillverkningen var detta år 875 skeppund manufaktursmide. Till bruket hörde en kvarn. Ägare år 1860 voro medlemmar av von Essenska ätten.

Comments are closed.