10. Tomt och verkstadsbyggnader

10. Tomt och verkstadsbyggnader

Tillväxten av tomtmark och verkstadslokaler avspeglar Lidköpings Mekaniska Verkstads utveckling på ett högst intressant sätt. Själva läget av verkstaden är ur många synpunkter centralt och fördelaktigt. För den generation av industri- och kommunala styresmän, som efter av K. Maj:t beviljat tillstånd förlade Lidköpingsindustriens huvudföretag till den del av de gamla ”Sannorna”, där järnvägen övertvärar Lidan och dess hamnkajer, syntes läget hundraprocentigt fördelaktigt. Man räknade emellertid både då och senare icke med att livskraftig och expansiv storindustri behöver stort tomtutrymme för nödiga utvidgningar.

Ända sedan verkstadens grundande år 1875 vetter dess centrala tomtområde i öster mot hamnen och i söder mot järnvägen. Det första tomtköpet, som gällde 120.000 kvfot mark á 1 öre kvfoten, godkändes av Lidköpings stadsfullmäktige den 8/7 1875. Tomten med numret 1501 omfattade enligt lagfartshandlingar av den 27/12 1886 fyra olika markstycken: dels det först inköpta området, eller för att citera handlingen, ”mekaniska verkstaden med tillhörande jordrymd utan åsatt nummer om 11 kvadratref*, 20 kvadratstänger, 26 kvadratfot, dels platsen nr 4 om 92 kvadratstänger och 16 kvadratfot, platsen nr 7 om 92 kvadratstänger och 16 kvadratfot och platsen nr 9 om 92 kvadratstänger och 16 kvadratfot på Nya stadens sannor med derå uppförda å byggnader”. Tomtens längd i söder mot järnvägen och nuvarande Fabriksgatan var 114,18 met., mot väster och Nya stadens sannor 112,85 met., mot norr och staden tillhörig byggnadsplats 116,38 met. Och mot hamnplatsen i öster 111,68 met. Arealen på detta nästan kvadratiska tomtområde var 12.939 kvadratmeter.

*1 ref = 29,69 meter. Delades bl.a. in i stång, fot och tum. Kvadratref: Ett kvadratref var 29,69 m x 29,69 m = 881,5 kvadratmeter.

Den äldsta verkstadsbyggnaden, som oförändrad användes i hela 30 år, eller från 1875 till 1905, finnes ännu delvis bevarad i sydöstra delen av anläggningens länga mot Fabriksgatan. Åt väster nådde byggnaden fram till nuvarande Kugghjulsavdelningens västvägg. Gjuteriet sträckte sig därifrån och mot nuvarande Inköpsavdelningens arkivvalv. Själva maskinverkstaden nådde dock icke längre än från byggnadens östgavel mot hamnen och ungefär till nuvarande väggen mellan inköpschefens rum och inköpskontoret. Byggnadens bredd var endast halva den nuvarande längans, d.v.s. ungefär till den vägg, som nu åt norr begränsar ingångshallen och tvättrummen från passagen mellan detta parti och Råmaterialsförrådet. 1950-talets verkstad är 20 gånger större än verkstaden vid sekelskiftet. 1800-talets verkstadsanläggning omfattade emellertid också, som framgår av fig. 21, ett mindre sågverk med sorteringsdamm för timret samt brädgård. Till anläggningen hörde även en båtslip mot Lidan.

Fig. 21

Ännu finnas några veteraner bland LMV:s pensionärer, som minnas den äldsta verkstaden med dess detaljer, och åtminstone ett par interiörfotografier äro bevarade, fig. 22 och 23. Den ena visar svarvavdelningen samt de gamla filbänkarna med deras skruvstycken och därovan ”tidtavlorna”, där varje arbetares tid för bearbetningen av olika maskindetaljer antecknades och avlästes av verkstadsingenjören till ledning för kontorets prissättning. På kalkstensgolvet står en rad svarvar av verkstadens första modeller under hopsättning. Trästöd bära upp läktaren och den ännu ångkraftsdrivna transmissionen med dess skilda takrörelser. Lokalen uppvärmdes vintertid nödtorftigt av avloppsånga från ångmaskinen i maskinhuset på gården, vilken leddes in i kamflänsrör, som gingo längs väggarna nere vid golvet. Under kalla vinterdagar förmådde icke denna enkla värmeanordning höja temperaturen i verkstadslokalen mer än några grader över fryspunkten.

Fig. 22
Fig. 23

Även den elektriska belysningen var i svagaste laget. Strömmen levererades av en till ångmaskinen kopplad, mindre dynamomaskin. För att få tillräckligt lyse vid finare arbeten hade arbetarna små handtagsförsedda gasoljelampor av mässingsplåt, som vid vissa tillfällen, t.ex. då maskindelar på golvet skulle bearbetas, ställdes på ”ljuskäringar”, d.v.s. av arbetarna själva tillverkade enkla järnstativ, som flyttades fram och tillbaka på golvet. Denna närbelysning med handlampor för gasolja hade använts alltifrån verkstadens begynnelse och torde ha införts redan av Ingenjör Lundbäck. I 1881 års inventarieförteckning upptagas 48 st. gaslampor, varav 30 gamla. Ytterbelysningen vid verkstaden var under 1800-talsperioden mycket bristfällig. Över portarna åt gatan och hamnen hängde fotogenlampor, men för övrigt var där enligt de gamlas uppgifter ”mörkt som i en säck”. Förhållandena ändrades dock 1902, då staden fick sin första gasbelysning.

Den första utbyggnaden av själva maskinverkstaden ägde rum åren 1905-1906. Nybyggnaden skedde åt gårdssidan och mätte 32 x 15 m. Därmed fick en del av den ursprungliga byggnadslängan den bredd den numera har. Den nya verkstaden kompletterades med en plåtslageriverkstad, fig. 24, i tomtens nordöstra del. Härjämte uppfördes ett nytt godsmagasin och utökades spårsystemet med tre nya vändskivor av järn. Ett flertal nya arbetsmaskiner, till en stor del av verkstadens egen tillverkning, insattes. Även pneumatisk anläggning för plåtslageriet anskaffades. För verkstadsmaskinernas drift flyttades maskinrummet ut på gården i en nyuppförd byggnad, och där anordnades nu verkstadens första elektriska anläggning med en ångmaskin, fig. 25, som drog en dynamo för strömleverans till ett 20-tal små ASEA-motorer, monterade uppe i verkstadens takkonstruktion, för transmissionens drivande. Verkstaden blev färdig i slutet av år 1906.

Fig. 24
Fig. 25

Ännu ett tomtförvärv hade året förut gjorts från Lidköpings stad för verkstadsområdets utökning åt väster. Den 2/12 1905 försåldes sålunda till LMV en markremsa i väster om 1937 kvm. För en köpeskilling av kr. 968:50. Markstycket, som nådde utefter hela djupet av det gamla tomtområdet, mätte åt Fabriksgatan 18,42 m i längd.

Från och med 1908 infördes en avsevärd förbättring i verkstadens drift, i det att den elektriska anläggningen kompletterades med elektrisk kraft levererad av Lidköpings stads transformatorcentral. Det nya driftmedlet ställde sig avsevärt mycket billigare än den förutvarande ångdriften. Den transformatoranläggning, som nu byggdes intill maskinrummet, var utförd för 150 kvA, och anläggningskostnaderna stannade vid endast 4.000:- kr. I den gamla verkstaden löpte en hemmagjord travers med träbalkar. År 1913 uppsattes den första ASEA-traversen i verkstadens tillbyggnad.

En intressant arbetsbild från den sålunda moderniserade verkstaden visar fig. 26. I den nya verkstadslokalen, som av arbetarna på grund av dess storlek och ljus kallades ”Kyrkan”, domineras takkonstruktionen av järnbalkar och stora fönsterrutor. På traversbalken sitter en nyinstallerad ASEA-motor, som drager transmissionen. Hissbara elektriska lampor hänga över varje arbetsplats. I förgrunden av bilden märkes verkstadens längsta svarv, en trotjänare hos LMV, anskaffad redan före år 1895, och ännu år 1952, visserligen ombyggd, i tjänst hos företaget. Denna maskin, som flyttats mellan de olika verkstadslokalerna från den äldsta till den yngsta, sköttes nära en mansålder av en av verkstadens skickligaste svarvare, Ernst Gustafsson, avliden år 1935. Bilden är tagen år 1905. Större delen av ”Kyrkan” finnes ännu kvar i Råmaterialförrådet.

Fig. 26

Även år 1909 fortsatte byggnadsarbetena med en tillbyggnad av plåtslageriverkstaden för spårväxeltillverkningens ditflyttande, varigenom uti de ledigblivna lokalerna ytterligare utrymme uppstod för annan tillverkning. Fabrikens utseende omkring år 1910 visar bilderna fig. 27 och 28.

Under åren 1911-1912 skedde endast smärre tillbyggnader. Sålunda utfördes 1911 nybyggnad för ny rensbod, varjämte kontoret utvidgades. Året därpå utbyggdes godsmagasinet fram till Porslinsbolagets tomt i väster, varjämte tak uppsattes över monteringsplatsen för spårväxlar och järnvägssignaler.

Tiden närmast före första världskriget utbrott kännetecknas av en betydande utvidgning av verkstaden i dess helhet. Det gamla gjuteriet, som nu var helt omodernt och dessutom med avseende på de ökade tillverkningsbehoven alldeles otillräckligt, ersattes år 1913 med en fristående nybyggnad av tegel utanför verkstadslängans västra gavel, uppförd av byggmästare Ernst Andersson, Lidköping. Men även maskinverkstaden tarvade väsentligt utökade lokaler, som tilläto de olika grupperna av arbetsmaskiner att uppsättas i skilda avdelningar med nödigt utrymme omkring varje maskin. Detta åstadkoms nu på så sätt, att verkstadens utbyggnad i norr förlängdes åt väster utefter hela den gamla byggnadslängans längd och sammanlades med det gamla gjuteriets lediga lokal till en enda maskinhall. Hit förlades därefter hyvelavdelningen, närmast kontoret. Väster därom, på gamla gjuteriets plats, förlades hopsättningsavdelningen, fig.29. I hallens norra skepp uppsattes svarvavdelningen, fig. 30. En lång rad av filarbänkar gingo under fönstren utefter hallens båda långsidor mot gatan och gården.

Den under världskrigsåren alltmer ökade maskintillverkningen medförde snart, trots den här nämnda verkstadsutvidgningen, ytterligare behov av lokaler, och snart börjar maskinverkstaden den invasionsmarsch runt verkstadsgården, vars kretslopp slöts, då gjuteriet år 1943 slutgiltigt utflyttades från den numera fullbyggda verkstadsfyrkanten. I samband med denna utveckling har även det skrymmande trämodellförrådet medfört magasinsnybyggnader utanför den egentliga verkstadsfyrkanten.

Den nya utbyggnaden av verkstadslokalerna satte in i öster utefter Älvgatan. Här byggdes nu år 1914 en ny hyvelverkstad, som sträckte sig i en vinkel mot norr och väster. År 1915 hade dessutom en ny smedja uppförts. Sedan maskinuppsättningen år 1914 kraftigt utökats, bl.a. genom inköp av A/B Frisells Verktygsmaskiners konkursbo å Liljeholmen, blev det nödvändigt att taga de nya lokalerna i bruk, och under åren 1915-1916 uppsattes hyvelverkstadens maskiner därstädes.

Den sista stora lokalutvidgningen för verkstaden, innan den av världskrigets efterdyningar vållade ekonomiska krisen med dess åtföljande lågkonjunktur satte in, skedde åren 1917-1918 i och med den norra längans hopbyggande åt väster med plåtslageriverkstaden. Återigen flyttades hyvelavdelningen och uppställdes nu jämte arborrverk i den nya, stora verkstadsavdelningen i norr, under det att lokalerna i öster därom och utefter Älvgatan avsattes till monterings- och packningsavdelning. I den östra längans utbyggnad åt gården förlades verktygstillverkning, kapning och provrum. Det skulle dröja hela 12 år, innan verkstaden nästa gång verkställde en större utbyggnad. Från denna verkstad, som stod färdig 1918 och som i stort sett stod oförändrad, till dess SKF övertog företaget år 1929, därmed inledande verkstadens storindustriepok, finnas åtskilliga bilder, fig. 31, 32, 33, 34, 35.

Kontorslokalerna omfattade mycket blygsamma utrymmen, alltifrån verkstadens grundningsår och ända fram till 1918. Själva firmakontoret bestod av tvenne rum till höger om huvudingången, varav det mindre rummet innanför expeditionen var fabrikschefens. Redan från början låg ritkontoret i verkstadens övre våning. Det upptog endast ett mindre rum med tvenne fönster, fig. 36. Ända fram till 1913 konstruerade och ritade man i detta blygsamma utrymme. Vid den stora utvidgningen av verkstaden, som igångsattes sistnämnda år, tog man hela södra delen av den gamla snickarverkstaden till nytt ritkontor, fig. 37. År 1918, då ritkontoret och den s.k. blåkopieringens personal vuxit ut till mer än 30 personer, inrättades ett nytt ritkontor, fig. 38, i komplexets östra del mot Älvgatan. Det var ungefär dubbelt så stort som det föregående och användes, till dess det år 1941 avlöstes av det nuvarande stora ritkontoret, vilket jämte planeringsavdelningen upptager hela västra delen av byggnadens övervåning.

Fig. 27
Fig. 28
Fig. 29
Fig. 30
Fig. 31
Fig. 32
Fig. 33
Fig. 34
Fig. 35
Fig. 36
Fig. 37
Fig. 38

Comments are closed.